OPUS 270. Romance noir

Au moment tardif quand la pluie des rues tombait et les reconnaisances des odeurs diférents des escaliers d'aucune facteur particulier changaient d'après les girouettes intéreieurs, l'homme dormant se trouva témoin de l'autoréflexion sans essence d'une belle femme singulière: elle ouvra sa porte anonyme, elle s'attarda sous la lumière de la lampe oscillante dans son regarde d'un tueur en série, elle attenda pendant un pas traquille à réculons pour le tous qu'il y avait eu l'intention à l'ántérieur moment d'une autre rêve; et nous ecoutons la musique suprimée, nous sentons en passant l'ombre d'un saut final d'une chatte dirigé tout droit en bas dans l'insondable système racinaire des habitations urbaines.

OPUS 269. S/S Majeutics undergång

Tystnad; omvänd korseld från stativens Ögon. Jag kände eterstrykningarna. Jag låg blundande på sidan i djup förtvivlan. Hörde annalkandet. Kände handens lätta beröring av min uppaxel. Satte mig långsamt upp och såg.

- Marie von Dennemarck.

- Bo Ansgars.

Jag kände hennes vackert antydda svårmodsleende tynga andetagen. Huvudvärken var borta. Jag tog pipan, tände, drog in och höll andan så länge jag kunde och räckte sedan pippot till Mariesickan. Hon satte oföränderlittjigt noch bregut mayday. Ja tend eponytt eponytt epponytt vaginasemikolon sög igen aneroziååååuupt, och sedan en gång till. Jag sträckte ut mig ryggläges på det stora golvupplaget av madrasser, kuddar, lakan.

- Kalla mig Ansgars.

- Det var en långsam flämtning.

Maries viskning privejlade oändligt jenseits Universitätentum.

- Jag är sjösjuk!

- App app app app...

- Det här är ingen komedi, Ansgars.

- Jag är förälskad, Sessan. Jag har så mycket längtan efter ömhet inom mig. Jag vill smeka hennes hår.

- Det tar ni under spermakyssen.

Sessan Alms perfekt karaktärslösa röst nedom sitt vanliga register hade genast återkallade mig till overkligheten, där sedan Sverige växte in i mitt huvud och blev sitt skådeväsen liksom Varat självt.

- Allt rör sig på meeetanivåååååååååuuu.Jag känns återställd. Förhåller det sig sååååååååååuuuu.

- Inte en fåååååååååuuura. Hur gammal är du.

- Ach zum Flimsflams. Det var en himla svältkur, tamerlan. Ja, jag blandar medvetenhetet samman perstivivismerna för att således förmedla Kunskap, så att cirkulera meta på meta på meta på meta på meta på meta interferensiellt så det blir våååååååååuuugstånd. Hur fan kan man bära sig åt sådär Marie. Det är vedervärdigt. Jag vill bara dö.

Sessan teg.

- Jag tar det som en konstnärlig utmaning.

- Mmmm. Excellens; väsensskådan.

Sessan teg instämmande.

- Jag förstår vad ni menar, Ansgars.

- Du är ett proffs, Marie. Jag är bara en Hamletnatur. Vilket är ditt stycke?

- Fröken Julie. Jag var nog som bäst där.

- Jag såg recensionerna.

- De kan öveträffas.

- Efter detta?

- Vi får se.

- Det vill jag inte.

- Det är ju heller inte vår sak, precis.

- Professionellt.

- Jag tänker inte spela.

- Ännu professionellare.

Marie log. Marie var kortklippt. Marie blundade. Sessan teg. Hennes flinka händer fäste elektroderna.

- Tjena morskan.

- Vi får väl se om det blir en till.

- Tjena forskannan. Blire petting.

- Kraepelien scannar saken, så att säga. Kostnadsfråga. Låt oss inte gå utvecklingen i förväg. Marie?

- Det är alldeles lugnt. Jag har talat med Åke och Stojan. Det satt förståss låååååååååuuungt inne, men nu ligger Stilla Havet spegelblankt.

Stor stillhet utombords. Försökte öva om jååååååååuuuganidra / äh, fan. Det satte sig upp & tände på wan mår tajm & försvann som filmen i filmen om filmen & filmens formkoncept med infinit sekvens & konvolut, sepåcellofan; syntaxen gungade; violers viskningar dog upp i 2 nonexistentiella rop-stones nedom 1 pålkran mot Buddhistisk Kopparport; den bultade.

- Har tiden redan gått?

- Jajamänsan.

Flinkedinka sessantupparna var borta, såg vi.

- Vad är din tanke om vad komma skall, Ansgars.

- Det hänger på tempot.

- Som i schack?

- Mellan Kameruuuns magnetfält.

- Det kan jag nog ta till mig. Fortsätt.

- Jag åsyfter synnerligen flyktens livsljushastighet och genombrott med andetagens taktspira. Ett och samma ständigt; vetenskaplighetens amplitud.

- Förklara sig med estetik.

- På svenska?

- Immakulat!

- Comodo comodo comodo.

- Förlåt?

- Mig ej.

Jag vände upp och ner på världen och där låg ju Facebabe One Marie von Dennemarck som spilld vanilj; det tog vi som en konstnärlig utmaning.

- Jag säger bara ett två lång vokal 3 lång vokal 4 lång vokal 5 lång vokal 6 lång vokal 7 lång vokal 8 lång vokal 9 lång vokal 10 lång vokal 11 lång vokal 12 lång vokal 13 lång vokal 14 lång vokal 15 lång vokal 16 lång vokal 17 lång vokal 18 lång vokal 19 lång vokal 20 lång vokal 21 lång vokal 22 lång vokal 23 lång vokal 24 lång vokal 25 lång vokal 26 lång vokal 27 lång vokal 28 lång vokal 29 lång vokal 30 lång vokal 31 lång vokal 32 lång vokal 33 lång vokal 34 lång vokal 35 lång vokal 36 lång vokal 37 lång vokal 38 lång vokal 39 lång vokal 40 lång vokal 41 lång vokal 42 lång vokal 43 lång vokal 44 lång vokal 45 lång vokal 46 lång vokal 47 lång vokal 49 lång vokal 50 lång vokal 51 lång vokal 52 lång vokal 53 lång vokal 54 lång vokal 55 lång vokal 56 lång vokal 57 lång vokal 58 lång vokal 59 lång vokal 60 lång vokal 61 lång vokal 62 lång vokal 63 lång vokal / POFF!

Hon låg där skendöd.

OPUS 268. SAGA

Det var en gång ett djur
som räknades till fårens släkte
Han kunde inte säga bä
Han tränade och tränade och
tränade och tränade och trä-
nade och tränade och träna-
de och trånade och tränade på
bä

det blev en massa dikter

Blir det bä så här?
frågade han hjorden
Ingen sa ens bu

Då tänkte han att ska man bli
erkänd som ett får så
får det bli bland vargar

Därför gick han ut i skogen
Mötte snart en varg – den sa
"tjena!"
            gick förbi

OPUS268. Medvetandets arkitektur

Det ringer,
det ringer! Gud
GUD vi har ont i huvet.

Klockan slår 12.

Världens skuggor
ordnas på bord i arabhögkvarteren.

Musik täljer örats mahogny.

Andhämtning, res ånyo ett torn.

OPUS267. I begynnelsen

I världens arkipelag
dras resurserna samman,

några blå båtar
stack mot den blåaste ön.

Vid ett rop under bordet
välter de ett krus –

besökare hejdas
med stumma frågor,

upptakten till en tromb
virvlar i biblioteket.

OPUS 266. Klassiskt ideal

Det här är en Epistel;
det Ordet hyser spalt hos Gûd.
Andromeda besiktigar vår klassicism
och rynkar sin klänning i förargelse.
Dock bildas vers om årstidshösten
halvt på vanart med en signatur
av Luria vid kanten, låsande
lödig knyck i fullt fortmånigt hispetal –

En helt fantastisk predikan, hörrudu!
Den Effekten backar våran
urtima ordbehandlare i stupor? Nu får vi
koppla in blixthjärnan här –
Det är svaj på ytan.
Treenigheten är otroligt stark.
Odysseus lossar sitt nattetyg, fartid
bedarrar i förtrolig schizoeffektivitet.

Allt har sin tid med åror
någon annanvart. Vad menar jag?
Och varför blev det dålig veteskörd
när Jesus uppenbarligen hade humor?
Vad heter voyeur på grekiska?
Det har vi ingen mening om.
Däremot betyder synnerligen lite
obehandlad innebörd. Jag menar ungefär:

"att nedkomst av i anden Ur befolkning
fortgår under tilltal; självsanering
är att föredra, ty god lyrik sitt
innehåll till kjolfåll syr, ja så
går det till minsann! Vi
niger: vill du ha en dikt av mig?
Nej, bevare mig väl, jag
slickar dig; och du må kalla mig Apostel."

OPUS 265. Ode till Micky Jill

Nu tänds viril min diktarhug
av ode till Micky Jill;
hypnagoga ögat vrider fram en scen i ljus
från små lyktor av sned belysning -
Det är ett ställe där rollerna avhängts
krängda ut och in i anonyma vestibulen.

Där står du i springan med ögat utanför
och vaken i samma moment
som du torde erinra dig förträffligt efteråt.

Och vi hälsar dig hjärtligt välkomna här,
vi ställer oss gapna upp och rätar på tredjebenen,
som fåglar vridna till en gök i stark förfäran
är vårt sinne: upptänt av PORNOGRAFI -
Våra vildaste antecipationer
håller dig ej för ett ögonblick lugn -
Nej, oomvänd och försiktigtvis
går du tillbakavägen ut på nytt;

ej annat
plötsligt
passade dig
som ett möbiusband
kring din perfekta navel.

Och stolt må förargelsen gå
som gubbe efter gubbe står
med svullnad högt på roten;
tänk dock ej ont härom, men andas hårt
- bliv Dam i denna prövelse
och låt det vara utanpå
och när du går från in till ut och vidare äventyr,
förmät ej då att fullt stå fast
med båda fötterna på golvet
som om du redan hade tagit skorna av dig.

Ty annars blir det lätt på tok,
effekten blir en annan än vi räknat med
i din spännande mötesbok, uppfylld av kryss
och hor - så kan det gå
om du väljer fel
entré
innan tillfället har börjat.

Men nu vandrar åter dag sin spegel långt
på lustans vackra tittavstånd
och gatans friska nedomvind
slår som en liljans doft mot sinnliga vristen,
på nytt öppnar kväll sitt skådegap,
lågt ropar dig trafiken,
du lämnar första rutan bakom dig.

OPUS 264. På samma våglängd

Jag tror jag vill göra en film
med dej i rollen som teaterapa.
VAD ÄR DET FÖR DUMHETER
Gör du då strålande succé, kära apa?
Det kan man säga om Månen också.
SÄRDELES HUMORISTISKT
Allt är ju relativt, du med; håll
stånd! Har du förresten
tänkt på att den här dikten
möjligen står upp och ner?
NU FÅR DET VARA NOG Ta vara
på de små små fåglarna i skogen,
det är den enda möjlighet du har.

OPUS 263. Ögonblicket

Bländad jag sna-
     vade
          ut från ett torn –

+

Men städernas och höstarnas staket
lutar i trötthet –
                        Branta gårdar
     hänger över himmelen.

+

     forntidens smällande
duk! Jag hörde ett
     gevärsskott
          ringa
               i Kaldéen – – –

OPUS 262. Modern konst

I hela sitt liv försökte man vara sin
Gud till lags, där känslorna kom
åt. Men styret gick av
och interregnum föll undan;
det är förmodligen föga eklektisk
idé att försöka resalvera den
här teatraliska människan till farshuset –

Ändrad tid medför svarstablå; vem talar
nu? Brancusis Ägg lägger all
kraft på sin inlevelse i den pornografiska situationen –
Det brister i respekt för legitimationshandlingens innehåll.

OPUS 261. Svensk grafik

Jag letar efter stundens kvasimemorära landskap
där strövtåg utropas i septemberdialog
med fönsterefteretsningar på aktuellt avstånd
till rastställen, där vår extatiska egenart
sällskap utövas: det här är inte riktigt,
ren utsaga fordras. Framkomlighet i sätteri
bildar avkastningar på mänsklighetens oförstånd:
vi bor på var address, heter det, men vår?
Svaret på den frågan är mycket nedslående.

260. ANALYS

Dö. På den andra sidan?
Hörrödö, ej ens en
lullisk mekanism. Ej ens
enstaka
mening i stil med
substantiv, fragmentariska
malmfynd driver där – bara vila i
röken ger klarhet. Intet driver
världen i stå –

Världen är intet
logikverk, ingen ridå,
ingenstans glider världen i mål, intet
vår värk och villa, vadårå

va, inget driver i
röken, ingen förstår

några enstaka
sparsmka ord som
styvgröe, jordskred, knapptelefon –

OPUS 259. NUNNAN I ZAGREB

Efter att så många vilseledande år i en patetisk mariginal av lexikalisk vedermöda, svärtad av sorgfyllda minnen och talika sociala missförstånd, ständigt ha genomkorsats av en tveksam ungdoms nyfrigivna delinkventer på spaningsfärd efter det slutgiltiga språkets gudomliga geometri av tillförsikt och balanserad kärlek, försänktes verkligheten i ett måleriskt tillstånd av djupaste ensamhet mot bakgrund av den omgivande miljön. Samtidigt inföll den klickande effekten av ett uppvaknande som går i lås, varseblivningstydligheten nådde maximum, tiden hoppade långsamt framåt en sekund och väderleken byttes ut. Världen var försenad. Härifrån till Fjärrkarelens glaskupoler utbredde sig en vardagsgrå morgon vari ingen tog del – men den geografiska triangelns sydspets inföll i ett skrupulöst rent och sparsamt möblerat rum med ett gardinlöst gallerfönster mot en stenlagd skuggig gård i söder. Där var ett litet ålderdomligt skrivbord, en pinnstol, en enkel järnsäng, vita, kalkputsade väggar och tak, ett golv av iskall, polerad cement – rummet var lika naket som kvinnan som bebor det, och själv har hon, som så många kvinnor, inget ansikte alls.

Och staden utanför smyckar sig till fest. Befrielsens sneda falanger intar morgondagens gator under exemplarisk ordning. De marscherar till toner av cirkusorkestrar och liknar husarer eller papegojor. Ständigt allt färggrannare kompanier passerar revy, och vilket egendomligt fältrop: det kan inte uttalas på något jordiskt språk, men liknar väl snarast AYALAHII! AYALAHII!

OPUS 258. Cowboy

Man strävar framåt i slutändan. Inte utan att komma på bittra tankar lyfter man då och då på hatten för någon osannolikt munter medmänniska, passerande i motsatt riktning på den moddiga trottoaren i denna snåla blåst. Våra förhoppningars oavbrutet uppåtlutande Stockholm, denna drömmarnas enda återstående stad, framstår under alla omständigheteri eftertänksamhetens perspektiv som en alltmer okänd plats att leva på. Trafiken snurrar, allt handlar alltmer om "rätt signaler", direkt aktion står lågt i kurs. Mycket få infödingar vet t ex numer var spelpalatset Draken är beläget, men själv brukar jag alltmer ha förmågan att hitta dit. Den blygsamt dimensionerade foajén vilar i ett tveksamt halvdunkel. All personal är frånvarande. En flock lyckliga invandrarbarn i färgglada tofsmössor ränner omkring och knallar med sina brådmogna, nästan lite läskigt skarpladdade repetergevär.

Byggnadskomplexets mittregion upptas av en imponerande publiksal med hundratals trånga och blankslitna åskådarbänkar framför en jättelik filmduk som numer aldrig används. Stillheten gömmer en myllrande aktivitet. Överallt i vinklarna och vrårna runtomkring kan man närsomhelst krypa ner i någon gåtfull och och i regel helt okänd westernfilm. Företaget är på eget ansvar och förvisso ingalunda oförbundet med åtskilliga riskmoment av existentiell relevans. Men om man bara vilar tungan rätt i mun, vidmakthåller en oavbruten skärpt beredskap och noga koncentrerar sin uttrycksfulla rörelseförmåga och sin tillgängliga emotionalitet på det planmässiga handlande läget kräver bör man i allmänhet kunna vinna en övertygande seger över dumskallarnas sammansvärjning och på sluttampen rent av komma åt att avliva själva psykopaten med ett vällustigt närskott.

S k "action" rymmer som mänsklig vardagsaktivitet betraktad avsevärda inslag av psykiskt djup och esoterisk meningsfullhet. Jag finner den besläktad med schackspel och katolska gudstjänster. Glädjen att skjuta är väl även annars en otvivelaktigt manlig ursprungsegenskap, fullkomligt naiv i sin akustiska förväntan. Ingenting misstänkligt, inget som helst sexuellt spektakel däri.

OPUS 257. Plötsligt uppvaknande

Plötsligt lyser tankens befängda lykta,
handlöst hållen, upp ditt akvariskt slutna
blodomlopp: och fönstret står öppet! Hitåt
                      faller musiken.

Lyssna, redan vaken och redo. Timmar
samlas, egenartade ord bärs fram i
nattens ljus från kommande dagar. Månen
                    väntar där ute.

256. Anfallet

Tankspridd vände jag om hörnet. Vinden
slog emot mig häftigt som ett tåg -
Ett väldigt moln på himmelen bar in den
stora katastrof som här jag såg

- en parentes av eld! Och på sekunden
färgblind såg jag tecken i en hord
på drift som skärvor. I förlamning bunden
sammansatte jag dem nu till ord

och ringde på hos dig, bjöds in i hallen
och sa: "I radioaktivitet
och nödvärn är din tröskel nu förfallen.
Ditt namn är skugga, men din blick är ännu het."

OPUS 255. Inför återkomsten

För mörkrets skull må alla brunnar vara skilda.
I ljusets vakna speglar vill jag ställa färd
på färd inunder stjärnorna, som vilda
av ord försvinner bort.
Vår levnadstid är kort.
Så lyssna därför särskilt noga till den milda
tonen, som av Herren närd
stiger ur andedjupen upp till vår värld.

I bön och blasfemi går sunnanvind förenad
med människor i väntan på sin dolde gud.
Den sanna skriften är till tystnad menad
som ögon drar förbi;
och den som ser är vi.
Nå, den, vars återkomst är starkt försenad,
kommer ändå hit till slut;
drömmens alla fåglar skall han blåsa ut.

OPUS 254. Nattligt besök

Så kommer åter flickan Sakta Matt
och vidrör mig med månljuslätta händer.
Jag vaknar mjukt. Det är en laddad natt
på oförklarat therawatt
då liksom hemligt fjärran stjärnor sänder
oavbrutet
liv som slutet
in i sig självt passerar stadens gränder -

Hur många sömngångare vandrar nu
i tofflor kring på måfå? Nå, vi rattar
tillsammans in det mesta, hörrudu,
gemensamt hemma är vi tu
på tankeapparaten; ja ni fattar
nog, men akta
er för Sakta
som tänder varsin cigarrett och skrattar!

På lek och allvar liv och död, förstår
ni vad med denna frasen sägs och menas?
Min kära särar aldrig sina lår.
Det är en annan lust jag får
av henne; någon sanndröm i det senas
existens, en
stund vid gränsen
där flickan Sakta Matt och jag förenas.

OPUS 253. APATI

Ensamhetens mumlande röster
saknar inte sin lockelse.

Då är det tid för grådager.
Hemlös är frånvaron ingalunda.

Man vill inte höra fågelsång
i det ögonblick man finns till,

måste älska ingen; och nu
är det tid för stor frihet;

det kallas Eftermiddag. Vem
känner de tysta gårdarna?

Opus 252. Sonett

Motståndet har jag i ett gathörn mött
och det var grått; dess färg de aldrig föddas
bland flugor, skit, det armodsövergöddas
fördömda arv för vind och intet ött.

Motståndet. Nog har färgen varit rött
från tid till tid, men aldrig det förblöddas.
i och för sig. Jag vilar i det öddas
minut för tillfället; är mycket trött

men vaken. Jag har mött den första muren:
ett tillfälle av hunger. Man gör strid
därav och därav blir man sedan buren.

Tillfälligt är allt Motstånd, handen vid
din hand, så undvikande är naturen
en höst, en vår, vår Kraft, i varje tid.

Opus 251. Episod i andevärlden

Månar längs en förvillad datumgata
spränger sina gnistor i ord och stenar.
Tanken splittras i ett regn av glas. Låt
stunden tänja dina vingar till en linje -

Lågt över mörker, tungsint kustland
bränner ett norrsken in sitt diagram.
Låt nedfallet tolkas. Uppslagna fönster -
den blinda örnen lyfter som en skugga!

Opus 250. Dimman lättar

Problemet med upprepningen är dess omfattning i sakta mak, är framför allt likgiltigheten, problemet med uppvaknandet är inte minst insomnandet i dess enkla omfamning, en sakta kringgående rörelse, fem sex hundra mödrar, på väg österut i godsvagnar, tynande bort i det indirekta ljuset.

Opus 249. Socialsväng

Det får man förstå att
och så lite –
Och så lite
hänsyn visa. Språk-
ligsvårigheter & så där, förut-
om husligheten eller ut-
söktligen & pannkaka-
de Planeringsmässigheter det
är lösenordet till en god miljö,
men kanske inte alltid så
där lätt att uttrycka sig inför
det där med känslor och så, eller
hur. Förbistringstider hör ju till
klimatet dessa
bråda dagar med förnyelsetapet.
Den kräver lite annorlunda sugteknik
än hedersorden politiken återkräver.
Tilltalsnamnet räcker nog. Jag menar,
språkforskarenas ämbetslöshet
torde uppenbara sig i trappuppgångens
dofter av en korv här. Det blir
museum under tidens
schemabara gång av stilla dagar,
anpassningsgroupie här med uppvänd
mapp och miljöinbrättning, skolklasser
under dessa infernaliskare platspaket
kommunen oupphörligt tvingar
på oss av besparingshets i dessa röda dagar.
Och så några teckningar i mullen
blir till gård. En svarting
får börja tapetsera.
Sen blir det uppehållsstillestånd och kaffe.

Opus 248. Du

Dina ögon
är full storm
i trädgårdens
vita lövverk

Opus 248. Femme fatale

Min själ är hemsökt av en farlig torka.
Jag fattar liksom eld för ingenting.
– Chimären får mig likafullt att att orka
besinna mig och se mig lugnt omkring.

Vad är det för hugsvalelse som sprinklar
min hjälplöshet, min trötta frenesi?
– Hon nalkas överallt ur stadens vinklar
i uppmärksamhetens periferi.

Opus 247. Sonett

Jag trodde verkligen jag såg allting
så klart och tydligt: ungdom tror sig veta,
minsann! Och tveklöst går den ut att leta
sin tros bekräftelse all världen kring.

Sporadiskt träffar dock oss alltid sting
av köld i verklighetens vind, och heta
impulser från en inre natt vill ständigt reta
vår tillit; visst till slut är ingenting.

Vår trygghet var det. Den nöts ned så sakta.
Den ljusa värld vi föddes till blir skum.
Envar får ensam själv sin boning vakta

till slut, sin kyrka återbaka. Stum
är sanningen, alkoverna intakta,
mitt bröd? – Är Corpus Christi Mysticum.

Opus 246. Struntprat

Svensk nekrofili behöver en varuberedare.
Dock intet parlemang lär fÖrutsalurEas under
tysthet. Hjärtat vaktlar stenat
sina flax å mened af personlighet.

Dock gravfält utbereder sig till förstäder,
och fjärran suse drömmens grönesköna bildskärm
(upptänd dock af nogot annormånda' lunsken, sånt
är livet) - och dock! allting blommar om
på nytt och satserna förbyta sej i rader dock och
läsefånens döda själar vispas ned i sin context.

Opus 245. Parkleken

Träd står på tillväxt, industriområden lyssnar. Det är på många sätt sitt ursprung som man måste rota tag i. – Jaså har du varit? – Ja det kan man kanske också säga! – Fågel Rödgrön dippar blå sin näbb i sörjan, alltså det betyder ingenting: den sovande mannen pratar med sig själv.

Opus 244. Genomskådad

Och i den sovandes röntgenblick
är fermateringens ögonstick –

(Babusjkorna på Norrmalmstorg
framklampar tystnadens abstrakta bataljon:

kvalitetsmovie på så vis
att inte hela världen ens praxisterar.)

Det smeker din svala tinningbön,
skogen är full av lemmingben.

(Minernas arkad. Och anletsvågorna.
(Öh, det här är ju (bara) bara en två två rad.))

Opus 243. Orakel

Det råder båggång i ditt inre,
din själ dyker tub med god sikt
där motivet förefaller huvudstupa
nedskalat i en vinkande slant
vars baksida hastigt lyser upp
av stjärnan under horoskopet:

"Tillfället är försåtet,
ditt hjärta snarast i underkant.
Du antar Kristi Lidandes gestalt.
Den går i kras när man rör vid dig,
människorna blir förbannade
och Gud tycker du är enbart löjlig."

Opus 242. Främmande

Människor är legio i afton
Luften är ljum, nästan överallt en taxi
Vita av ilska jäktar gatljus i väg till sina nattskift
Utanför en pub i världen någonstans börjar den egentliga
natten som en vindfläkt av melankoliskt blå terpentin
Väl hemma ställer jag fönstret sakta öppet
Det går dunkla fiskar i luften
Deras ögon har okänt ändamål
Be mig inte om en cigarrett, jag vill inte prata
I taket en manet av försiktig, avbländad ångest

Opus 241. I det sociala

Från en historia: de gröna kvarteren
Vi levde där, som ett akvarium
i mångtydig utveckling

Dröjde ibland
någon sekund i våra vardagliga förberedelser

Vände ögonen mot havet
som vinkade bortom trafikmärken och radioapparater

Men i den väldiga, förvirrande parken i norr
under bildskuggan
Mondäna kvinnor satte sig upp på stranden

I övrigt: stjärnor, tvekande förort,
små ljustabeller
Hissar och ansikten som stannat
i ett aldrig bekräftat ögonblick –

Opus 240. Motsättning

Bara älska varandra - tip top!
Tja, som idé kan det stämma.
Men inte ens i sin egen kropp
hör någon någonsin hemma.
Så är det för alla,
och vindarna kalla,
döden vi nalkas i skingrad tropp -
Att likväl hålla liv i sitt hopp
förblir oss ett ständigt dilemma.

Ett svart hål öppnar sig; tänk
då ändå på allas bästa!
Se tomhetens grymma ögonblänk
och älska ändå din nästa.
Det gäller för livet,
ty så står det skrivet.
Döden framstår ibland som en skänk -
Vid lustens kors eller pinobänk
förblir vi tills vidare fästa.

Opus 239. Paroller

Vad ska vårt liv
ha för vision?
Innovativ
religion.

Vad kan vår nöd
ha för en mening?
I dag blott förstening,
i morgon bröd!

Opus 238. Föreställningen

Fars! Ni kan inte fila ned min separatkäft
på det tredje tempot av när göken gol.
Det är mened att förstå en sådan ballsång.

Men ändå ÄR du, faster Buk, fornerad
i sin Graf tillstår det för maskerna.
Vi åtro alla Däj, o söta synvilla
med skentåge 400 slag av "?" (oj) - DET
fyller minsann åbo i klockegigan Tonart!

Opus 237. Svensk sommar

Flugor dricker vatten, Herren jagar kor.
Ja!
Ja!
Ja!
Nej!
Jo!
Nej!
Jo!
Kanske kanske kanske kanske!
Gapskrattaren har tuberkulos i tänderna.
De kommer från medeltiden. Då var det metafysik.
Och så var det vänstertrafik också.
Oj!
Oj!
Oj!

Räven raskar under isen.
Där skymtar be-läten.
Amen!

Opus 236. Kultur

Och så gick jag där
på en öde strand
och dimman kom
och jag kände
liksom alldeles självklart
hur jag löstes upp
och blev ett med världsalltet

Va,
förstår du inte vad jag menar

Du får ursäkta
men det tycker jag
med förlov sagt
är en ganska odemokratisk inställning

Opus 235. Ord att minnas

Natt. Tystnad. – Slutet är den bästa början sökas
kan all hämnden kring. Och stjärnor står på tårna.
Månen mumlar sammanbitet: "I'll be back!!"

Opus 234. Hon kommer

Hon kommer som en vind, åhej

Då blir man stående i full
förort mot de ödesdigra nätterna

Orden kommer
efterhand, vadå? hon
säger någonting om
vad som helst men inte kärlek va

Han lomar bort

Då blir man till sej som man säjer

Mot väderleken bortom hippocampus
öppnar sig ett vederstyggligt fönster

Där kliver man i armod ut, går
fram till henne som en vind och säger
"Betrakta Mig Från Andra Sidan!"

Och det gör hon

Sen går vi hem till sagans land och firar
vår gemensamt vunna framfång med banana SPLIT

Opus 233. Sonett

Så många ord som bara står i vägen.
Och vem står mer i vägen? Det gör jag.
Så säg mig: envar är sin egen lag
som gäller lugnt i alla fall och lägen.

Ty ovetskapen vågar, vinner trägen
sin segerkrans, sin lyckas sång, och vag
är texten, mulen livets långa dag
där mycket litet bildar syn för sägen.

Så ber ber jag varje månens vite gud
om hjälp att äntligt sätta bambupilen
i tavlans mitt med ett förträffligt ljud,

att tala dessa ord, och hålla stilen
och låta viga döden till min brud
samt värdigt vandra hem den sista milen.

Opus 232. Utredning av ett olycksfall

Så här gick det till.

Och stadsdelen vred sig ännu ett varv kring berättelsens stormöga; ja sålunda var det, och kommer aldrig mer igen.

Och dygnets excenterbenavlade fortsättningshjul slog ännu en spiralkrets runt mannen, jag kvaldes födelsevärdig uppåter i den bländande morgon vilje-svag som när man aldrig kommer över en tröskel.

Omskrivning. Ännu: det började med att han steg fram där uppe i fönsternischen på adertonde våningen, han skulle bara lufta på sin avsikt – det fortsatte med att han föll. Men jag hade då redan tagit min ämnade plats i beaktan förenligt beedigat märkesvärdiga vittnesutlåtanden i Höga Protokollet sedermera; detta utan förhävelse sagt med förbigående av det innehållsmässiga i budskapet. Han behövde ju aldrig konkretisera sig. Och inget var det som hände, folket drog förbi på gatan i ömse riktningar och vek om hörn i statistiskt välartad ordning. Ledsen gick jag därifrån, drömde mig in i de fönsterblonda husens gåta.

Och det var i kvällens omsvep, dess begynnande, oerhörda maskineri.

Opus 213. Sanningen

i vitt, avgörande tunn har du hunnit veckla ut dig i min föreställning och visat dig närvarande – och det är här och nu, när jag i skärningsplanet mellan sömn och vaka får syn på din gestalt efter att nyss ha kommit hem från ingenstans.

Jag måste fånga detta ögonblick i flykten.

Som om kärlek vore en identitet, en möjlighet under exformationen. Som om det fanns en mening i de dova rösterna jag inte längre hör.

Och redan försvinner du i vårens torra vind och skuggor över den bortflyende gräsmattan.

Opus 230. Rysare

Men stegen från bröllop till brillor
är oberäknelig och mycket kort.

Den leder rakt in i stuckaturen
på obducenternas villospår.

När konsumsamhället går till
överdrift blir människan olidlig

stygnen runt. Pavor nocturnus
belyser Någons ögonpuppor i skyn

av desperata vitesförelägganden
till Pornodromstadion i mörkret.

Opus 229. Kris i relatgionen

Ekon
av dina
hastigt
upp-
trappade steg
väckte mej
ur min besinning
och när jag öppnade dörren
till din käraste garderob
& kikade ut på
måfå
stod du där
framför mej
såsom en ur graven
speglad
utan bikini
eller ens skymten av ett flyktigt örhänge
någonstans o någonstans en natt vid horisonten
och frågade med ledsen röst
Var fan är mina ögon

Opus 228. Plötsligt

Stör mig inte, Tåg,
jag är besviken
på tidtabellen
jag vill hoppa av,
jag kliver strax om-
bord med själva Gûds bort-
växlade telefon-
signal av bara fartens
morgonluft; när du har kommit rätt
visar Månen STOR styv tackpinne
under klockeskalet
till sitt bättre sätt, i några övriga
hus försvinner alla människor –
De vaknar gapskrattande upp ur sina sängar.

Opus 227. Saknad

Kvinna, vi ger varandra
vinkar
som under ett
vasalopp, håller stilen
år efter år med torrdass på taket
Ordens mummel grenar ut sitt bländverk
Fjärran tåg: och det susar i skogen
Oktoberkväll; vanlig. År efter år
vemod jag ägnar dig
Spårlöst borta du smeker mitt hår.

Opus 336. Skarp grafik

Jag letar efter stundens kvasimemorära landskap
där strövtåg utropas i septemberdialog
med fönsterefteretsningar på aktuellt avstånd
till rastställen, där vår extatiska egenart
sällskap utövas: det här är inte riktigt,
ren utsaga fordras. Framkomlighet i sätteri
bildar avkastningar på mänsklighetens oförstånd:
vi bor på var address, heter det, men vår?
Svaret på den frågan är mycket nedslående.

Opus 235. Begränsning

Kristen tro? Nog är den sann.
Nog är du sann, om du är kristen,
Det hjälper bara lite grann.
Det är bristen.

Den gav en riktning för sin tid.
En väg för ödesfärden.
Kan säkert frälsa mången individ
– men aldrig världen.

Opus 234. Kors i taket

Det var en större arbetsplats, där
jobba bl a fyra som voro bröder i
Kristus. Höllo bönemöten varje
rast. Bara ETT fattades dem: ett
kors.

Därför bådo de dagligen till
Gud om ett
kors

i flera veckor; till slut
fingo de under över alla
under! – på något märk-under-
ligt sätt faktiskt TAG i ett
spritt språngande
kors.

Det funno de vara ett gUdasänt
kors,

naturligvis; prisade storligen Herren
för detta utomordentliga
kors

i flera veckor; ja hela
deras lycksaliga tillvaro
handlade till slut om absolut
ingenting
annat än detta
kors!

"Förlåt, grabbar," sa nån
tänkande mänska en dag, "men
uppriktigt sagt: ni är ju bara helt
kors

-fixerade!" – Någon
fnissade. En annan
gubbe sa: "Hörni, om
kors

är till för frälsningen
och frälsningen är till för
kors

då blir det ju faktiskt
kors

för korsets egen skull,
inte sant; genom en sorts
förkorsning, om man säjer
så!" (Skratt!) En tredje föll in: "Inte
för jag är sån där proffs-
kristen expert som ni, men
JAG i a f har fått för mig var
Jesus var minsann SJÄLV
mindre glad
över SITT
kors!"

Allmänt bifall! Fler
och fler samlades kring bröderna i
Kristus, kommentarerna
haglade: "Lös
kors

-ord i stället!" (Gapskratt.)
"Lägg ner korset!" – "Bara alltså riv
hela jävla
kors-

fästningen!" (ASGARV) "Ägna er åt
… bara va faaen som
helst utom detta evinnerliga jävla
kors!"

Och bröderna i Kristus
sågo på varandra; faktiskt gingo
deras ögon i
kors

också individuellt på
dem; och de buro sitt
kors

utan klagan, som Skriften
bjuder, förläto begabbarna,
som skaka på huvena & gick
sin väg. Bröderna höjde nu i bön
sina blickar; Gud var ej där, inte ens
himlen så vitt man kunde se; dock
hade de tackom & lovom sitt härliga
kors;
det hängde de facto i
taket.

Opus 233. Bildmässigt

Det förekommer en bild där jag
är klart osynlig från sidan
och rör mig halvvägs inåt genom
ögats brinnande mariginaler.
Rummet lutar ganska kraftigt.
Det här är en vintrig kvasar,
till minnet avlägsnad genom
den Frånvarandes ingripande.

Aldrig var smärtan lycklig som
nu, aldrig min dräkt så redan
fullkomligt enastående bitter.
Högt avbildas tidens axiom;
detta är givetvis nonsens och
Gud är fullkomligt vansinnig.
Kroppens rymdskepp backar
stannande ned i avsängens

hypnagoga väderlek, där stads-
delen framgår i vattniga glas,
att den levande döden frigör
sig ur timmens förkomna princip
absolut men försenad i dylikt
syntaktiskt oberoende av allt
som då kunde framföras i form
av ljus och sedan var borta.

Opus 232. Ådalens poësie

Perspektivet vidgar sig...

Plötsligt som när någon väcks ur slummer av lugna röster från ett angränsande rum tillgodogör vi oss nu en starkt komprimerad grafisk framställning av den oerhört dynamiska utveckling som ägde rum här i länet under seklets första decennier, närmare bstämt ett liksom synligt multidimensionellt diagram, vari skilda vertikala och horisontala aspekter som ex vis "infrastruktur", "social mobilitet", "exportnäring" och "intrernationella förbindelser" på ett sinnrikt sätt integrerats; detta mot en bakgrund där landet översiktligt går i dagen, en sorts besjälad satellitbild, på en gång karta och trakt, gör norrlandsljuset rättvisa; grått gult förhärskar över grått grönt; Sveriges geografi böjer sig bakåt mil efter mil allt längre norrut under nattsolen; vägar och vattendrag från avverkningsplatserna till hamnarna, städerna, firmorna rynkar än i dag nationens överkropp. Ombud från världens alla metropoler lockades hit, tyskar och britter (belgarna var med på ett hörn också).

Det finns en vida spridd föreställning att "det förgångna verkar i nuet". Det gör det inte. Historien är bara en förströddhet som nyss drog förbi.

Det är nu skymning. Bakom krönet öppnar sig landskapssceneriet kring den långa sköna raksträckan ner mot glesbygdsorten som med ännu släckt belysning ruvar på dalens botten vid älvens strand. Ack Månens bleka svårmod över Ångermanland! Detta ärrade huvud speglar människornas oro inför krigshotet.

Opus 231.

Vinden
ställer frågan: vem
existerar inte

Goda jag är dyra,
skådebanan schizofren

En gammal get med sidenkjol
går omkring på styltor

En gammal get med sidenkjol
vänder sig för föraktfullt bort

En gammal get med sidenkjol
intresserar sig för småflickor

En gammal get med sidenkjol
överskattar grovt
sin kosmologiska betydelse

En gammal get med sidenkjol
vill gärna dela ut kondomer till
en gammal get med sidenkjol
som imiterar en teaterapa

Vem fan bryr sig

Ingen hostar svagt
i katakomben, har
väl rökt för många cigarretter

Slingor av förbittrad storhet
stiger mot beskattningstaket

Himmelen är nära,
oändlig, vertikal

Livet är en önskedröm

Det här är bara dröm

Nåväl: en
hornsignal på av-
sides tabell, och tåget
sätter åter i
funktion sin
ordmassa, mot
färdnattens fördömde stins

Han står som denna teckenskorsten
tangentiell mot herren Månes flagga och
betraktar
liksom denne
sina ögon tursamt vindkorrekt

Opus 230. Timlighetens ljus

O timmans djupa förhemligelse
i ötidsår och svart passion

O samtalslust

Den får oss att tiga

Jag slår upp mitt vänstrra
ögonbryn mot blicken i vår närhet

Det är
mellan två, i
fjärran
susade morgondagens pålkran

Det fick jag från "above"
som drog in den gammaldags rullgardinen

Herren
Ande
pockar på gården, pickar
mord ur det mäktiga spektakel
västerlandets undergång samtidigt
beskänker vertebraterna med sannolika undantag
såsom Nordan svingar fosternesjordens kust –

Från det många till det ena,
det bara alltför sena –

I världsklämtan bidar tonsättarnåden
von Händels molto allegrante
skälmskt i all skolkborgerlig tröttsamhet –

Men det finns en högre tideräkning

Dödens klocka skall vår skola slå
med undervisning: hela världen

Och när, bäst och slutligen, det blå
sammanlägger sig med röda
steg
mot sanningns minut
är det kanske dags att gå och lägga sig

Opus 229. Tysk Höst

TANNENBAUM,

du är galen –

Älskling, när du säjer så där
adderar du min förvirring
till dina ögon.

Månen står SVART ÄGG

– varsågod på din
jordiska
urna, du förstår, jag
finns
ej, du kan ändå höra
min dallrande röst
bortom löven –

Underlig kväll, detta här...

O Höganäs,
o Höganäs,
här kommer vi med
ståfräs –

Opus 228. Krig

senapsgas!
det onda ögat

kikar fram
ett ögonblick

i dessa ord som
härvid tystnar

Opus 227. Sonett

Det kommer någon dag då ingen und-
kommer i denna natt som redan lyder
den kraft för vilken mina kroppar pryder
en fjärran svart, magnetiserad lund.

Där nalkas Någon likt en trogen hund
– ty hängd vid Ordens blinda vällust tyder
den Enda själv korrekt den ljusa sky där
den Enda texten glimmar för en stund

av esoteriskt vansinne, en brand, ling-
vistiskt exakt, förtegen och besatt
av tecken stadda i konstant förvandling –

Så öppnas åter dag i denna natt;
där förekommer tvivelaktig handling,
där möter jag min flicka, Sakta Matt.

Opus 226. Samtidighetens husfasad

O samtidighetens husfasad

Bryter upp den sammanhängande
natten i ett fantastiskt ögonblick av tystnad

Fråga mig inte vad det betydde
för nu vill jag tränga in i dig

Och stänga dörren
bakåt
NEDÅT inåt UTÅT
hemåt i min egen-
domligt
nertystade lägenhet

Där minnet fördröjer ett sedermera dis: det
är så dina ögon förefaller mig om natten

Opus 225. Faderlig

Hällou, miss Borderline Personality Disorder!
Tror du mig inte? Du blir
Här är din gråsprängde beskyddare igen, din skyggt
älskade Mentor, åh försök inte
Jag är immun mot dina giftpilar
Jag är en gammal uv, det ska du lita på
Jag slår med glädje mina Vingar kring
din begåvning, ditt spirande begär, din stora skörhet
Vet du, världen, det är ingen trevlig plats
Underjorden tillhör den i allra högsta grad
Men jag skall följa dig i hissen, för det vet
jag att du vill, åjo, sjåpa dig inte
I hissen är vi äntligen tillsammans
Bara vi två, ja vi skall hålla samman

och övervinna alla svårigheter, all intolerans
Hur var det med din klasskamrat, jag tror nog inte
hon är tjockast, jag tror du bara värjer dig
mot yppigheten i en något tidig blomning
Lyssna nu, jag vill att du ska blunda
för jag har en liten överraskning åt dig, lilla vän
Du vet att du kan vara trygg med mig
Lyssna bara till din röst, den allra innersta
Ja visst gör det ont när knoppar brister
Man måste våga språnget i den stora tillit
som skapar världen, se sådärja, duktig flicka
Nu får du gärna öppna ögonen
Upptäck mannens hemlighet
Känn på den, förstå den
Så betvingande
Så lätt, så paradoxal, så trotsigt svävande
Så mjuk och ändå så hård

Opus 224. Förbi

Ekens väsen är obeständighet
i ett ögonblick av yttersta frånvaro.
Någonstans i sommarens stad
svävar då alla parkers begrepp.

Här stannar ensamhetens yngling
vars hastigt världsfrämmande tanke
djupt i vindens obeständighet
formar ekens hjärta av klockklang.

Opus 223. Papillon

"Jag går till verket utan omständliga förberedelser, utan planering, ingenting annat än mod och samlad erfarenhet är flyktredskapet "

– så enkelt är det, här och nu, transparenta bilder glider samman, identiska förlopp konvergerar genom sinnet, årens dagar saktar in genom timmar och minuter i ett enda konstant ögonblicks närvaro inför en utsikt djupt krökt in i murar och himmel. Gestaten bleknar bort likt en somnande. Av hans vistelse återstår nu bara ett fönster och en till ytterlighet förenklad interiör, en abstraktion. Silhuetten är tom, genomlys, bara en antydd ontur i det fladdrande motljuset. Anspänningen är oerhörd –

(Prestationens utförande utgör sin inneboende förutsättning som en Frihet inom räckhåll för topologisk akrobatik: man har den nedlagd i själva sinnet, som att dyka i havet och simma mot en fisk – )

Han uppger sina försök att kvarhålla en sammanhängande erinring och koncentrerar sig helt på detta enda: försvinnandets akt:

utkragning / nisch, höjd över marken obekant – – – Balansen prekär. Han vacklar och kryper ihop: ögonblickligt stabiliseras murlivet. Han är nu i det närmaste framme i sig själv – men skymd härifrån (var?), fönstret blinderat / utstrykt i klar väderlek –

***

Kapitelvinjett: öarna på glaset.

Bräkneliga strömmar, konstant vind.

***

Morgonsol föll in i det tomma rummet. På golvet låg en uppslagen bok med följande rader understrukna:

"Välbehållna nådde vi vadstället.En patrull mötte upp och förde oss till lägret. Den natten sov vi lugnt bäddarna man ställt i ordning: en sorts grunda dammar, fyllda med ett svart, grynigt vatten som efter nedstigandet snabbt antog kroppsvärme."

Opus 222. Panta Rei

I Nattens Bad
Är Dagens Lyktor Många

Skuggor

Långa

Smeker Sig Intill Din Svarta Bädd

Opus 221. Under skärmytslingar

Det blir en händelse,

radien tågar över skärmen,

uppvaknandet avancerar, ljusstrimman breddas över golvmönstrets obevekliga koordinater:

*

gårdarna under den anfallande solen: för att inte röja sin bäring måste han nu fortsätta rakt framåt

– skenande acceleration! Vinkeln mellan färdriktningen och gallerstaketens skuggor måste oavbrutet ökas.

*

Den som flyger lågt gör inga misstag –

men över gränsen kommer man inte på detta sätt.

Opus 220. Bara frågar

Men har du källargnistan?

Mörk blev hon stående inför gårdens duggregn. Den ensamme mannens negativgestalt närmade sig längs husväggen i ett soligt minne. Det skedde vindriktigt i tystnad ev ett essentiellt supinum. Sedan vet jag inte vad som skulle hända. Jag måste därför hitta på en fortsättning. Detta äger tid och rum i presens. Jag vidrör hennes axel oförsiktigt. Då vänder hon sig inte om och ler: men har du källargnistan?

Opus 219. Resignation

Jag frågade,
är du lite ledsen,
då såg jag hennes tysta gråt,
blev lite ledsen

Och vi steg upp till marken
och vi föll ner i himlen,
o heliga incest

Hon sa,
du har inga känslor,
jag är avundsjuk på dej,
du är starkare än jag

Och vi föll upp till marken,
och vi steg ner i himlen,
o heliga incest

Jag sa,
jag orkar inte
bära känslor på min rygg,
jag är svagare än du

Och vi föll upp i himlen,
och vi steg ner från marken,
o heliga incest

Hon sa,
det är för varmt och svettigt här,
låt oss gå in i skuggan,
sluta våra ögon,
vila i varandras leende

Och vi föll ner från himlen
och vi steg upp ur marken
o heliga incest

Opus 218. Prolog till en romantisk berättelse

Segelbåtarnas master vaggar sakta längs bryggan. Inte en människa är i närheten. Den trånga, branta gatan som leder upp från hamnen behåller en lockelse, jag följer den med blicken upp mellan husen, allt högr, tills den blå himlen tar vid, och där bortom... Inte fullt ett dygn har gått sen jag kom till staden, jag har ännu inte lyckats få tag i någon karta över den, men jag tror mig kunna hitta något så när ändå, liksom ur minnet, och jag vet att Mea finns där borta någonstans. Kanske varhelst jag på måfå kommer att finna henne.

Det var ju inte verkligt, senast... Det var som fördunklat, som ödsliga tankar på någonting man inte riktigt vet. På färden över högplatån tog jag vägen förbi det gamla abbucinerklostret vid Cúle, där jag tänkt stanna för en dag och en natt. Jag fann stället försänkt i gråhet; under natten hadde Oro rymt från sin cell, och man hade letat febrilt ända tills den snabba gryningen röjt honom; han var bland de sökande – och vårdpersonalen tyckte sig då genast skönja en okänd glans i hans ögon, varför Mea, som hade jour den veckan, tillkallades för att bekräfta hans identitet.

Sålunda möttes vi på nytt. Och jag trodde först, att hon hade glömt mig, eller att hon av någon anledning inte ville vidkännas det som varit mellan oss, men jag förstod snart, att det inte förhöll sig så enkelt, utan att hennes reserverade attityd hade att göra med årstiden, och med de stridiga känslor som väckts till liv hos henne genom den förfärande incidenten med Oro. Själv hade jag under det halvår som gått sedan vi så plötsligt skildes åldrats just ett halvår, varken mer eller mindre, och det är förståeligt att Mea förhöll sig avvaktande, tänkte jag, med tanke på de risker för missförstånd som kunde hänga samman med överbryggandt av två så oliksnabbt förflytande levnadslopp.

Men all denna bekymmersamma mörkläggning över vårt sagolika möte - denna overklighet, som skymde oss för varandra! Hade hon i många år varit skild från mig, eller bara i några få timmar? Jag visste inte; jag vet fortfarande inte. Det är morgon... Innan jag lämnar Peru skall jag söka upp henne, skall åtminstone försöka, som om vi ännu kunde ha någonting gemensamt. Jag måste förbereda mig noga. Måste bilda mig en sannolik uppfattning om hur det var, i det förgångna, med all vår samhörighet, våra tillfälliga störningar och våra projekt, åste leva mig in i allt det gamla, allt detta som jag ouppklarat lämnat bakom mig, jag måste, men jag vet inte om jag kan, jag har nästan inga minnen kvar, jag inns bara havets sorg och Meas händighet med selen, jag minns att Oro alltid låg föröver... jag försökermnnas katastrofen, men jag lyckas intehelt, det är ett fragmentsom hela tiden kommer för mig, gång på gång stiger jag mot ytan men kommer alltid fel, på nytt och på nytt kippar jag efter andan i det trånga mörkret under skrovet av åra förolyckade drömmar.

Opus 217. Utanför

Nattens dunkla hus
retirerar ner i tveksamheten

I dina många ögon
hör jag
gallergrindar dras igen

Jag vet inte längre vem du är

Redan ser du inte vad jag menar

Gårdens doftsyntes av violinistisk
vakendröm från något annat utanland
existerar inte heller

Opus 216. Sonett

Det finns ett Ord. Det gror. Vad är vår jord.
"Allt flyter." Ansåg filosofen att den
berömda satsen rörde lätt vid skatten
av evig sanning mellan syd och nord?

Den mörka tystnaden förblir förspord.
Det gryr ett ljus, en glans i avgrundsnatten,
en solförmörkelse, ett okänt vatten
av tystnad bär oss fram till Herrens bord -

Så låt min tanke flykta som en svala,
min själ bli tyst, om bara en minut
av sång i toner utan klang och skala,

men vila, synnerligen sakta lut-
ning in mot det förhoppningsvis finala
Ord, vari all vår längtan mynnar ut.

Opus 215. Sonett

Ja, äntligen. Nu var det vädret dog
och medvetandet blixtrade vid grinden
till skogen in! Din andning? Jag bar in den
till mörkrets ansikte. Det såg och log.

Vad gjorde jag med dina ögon? – Tog
dem med mig. De försatte här i spinn den
förgrenade sekundens tid och vinden
som inte fanns i denna tomma skog.

Din kropp? Den bar jag inom mig försvunnen
bland dina tankar, som jag mötte där
ett ögonlick förgick och jag blev spunnen

till immateria i stolt begär
hos dig som inte finns, men oförbrunnen
alltsedan dess min kropp och själ förtär.

Opus 214. Wargames

Där sattjag på golvet, av video besatt,

såg "Courtesy of CBS": kommunikationsraketer översvepte lutande landskap i en storslagenhet av häftiga bildväxlingar...

Då hörde jag i fjärran "doom", "doom", detonationer, och vaknade till medvetenhet... Gick fram till fönstret, och mitt hjärta snörptes: ett mörker kryssade vid österhorisonten. Och den absurda räddningstanken genomflög mitt huvud: hur skulle persiennerna manövreras? Var målsökarna inställda på likhet eller blankhet?

Allt blev ett svart hål.

Men i den gråtande sömnen återkom fönstret, vidgades, vidgades fram som en klockklang: jag såg freden firas i natten, alla människor var lika och ingen militär, man sjöng unisont och svängde sina tomtebloss, steg och sjönk på stadsdelens alla lyktbehängda paternosterbalkonger.

Den synen gav mig smak för okuvlighet: jag ville resa mig ur mitt skymundan! Allt det förgångna svämmade upp i mitt bröst: det var som när ensträng har brustit.

Sedan dess har jag siktet inställt på revanschen; på världsherraväldet. Jag förbereder mig i det tysta. Overkligt avancerar min förkovran, mina frigörelseövningar i ämnet geografi:

1. Jag inväntar det rätta ögonblicket, verkställer sedan följande instruktion: "Beakta det totala landskapet!" Börjar med att gå till sängs.

2. Jag cyklar till mitt arbete, fortsätter förbi, och min resterande färdväg förgrenar sig oändligt.

3. Jag målar mitt golv i olika färger.

Opus 213. Stilla

Det finns en tydlig rörelse i världens djup.

Den väntar på oss liksom tiden och i likhet med denna närmar den sig oavlåtligt. Dagligen besöker jag Gudomen. Hans residens är beläget i centrumparken av en mycket stor huvudstad. Det har skepnaden av en panflöjt.

I parken står en svart skulptur, den är ytterst labil, föränderlig på grund av alla människorna som passerar runtomkring den. När man vänder ryggen till, förvandlas den till en fontän, och genast bildas ett öga i vattenpelaren. Det har hänt att jag liksom hastigt och från sidan tyckt mig skymta detta öga, ett litet svartblåptt flimmer som dök upp och försvann, momentant.

Och i nästa ögonblick har ögat aldrig existerat.

Ändå såg det mig. Och jag har en stark känsla av att inte finnas till, och hela staden runt omkring mig tycks ha trängts samman. Trafikbruset är aningen förhöjt, husen en aning närmare än nyss och luften har en plötslig, knappt förnimbar kyla.

– – –

Ursäkta mig, jag dåsade visst till ett ögonblick.

Men låt oss vara tysta nu och lyssna efter en förändring i regnet.

Opus 212. Borgerlig interiör

Fotografen vinklar sitt patriciermotiv i egenskap av enfödd Son och familjens särdeles betydande probersten.

Skadad tystnad behärskar rummet, liksom när i drömmen ett efterhängset synfel gör sig påmint; de iaktagne är oerhört starkt närvarande, hans ansikte skyms av ett snarlikt porträtt, det har en blodfärgad hårvalk och på kinden ett rött sår.

Så tvingar han ständigt uppmärksamheten till sig, oerfterrättlig! Uppfordrande. Lyssnar inte på vad man säger. Ska han hålla på så alltid? Han menar sig ursäktad, envist frikallad från en outhärdlig familiarverklighets krav, liksom drabbad av en kronisk sjukdomsbild har han plägat förhålla sig på avstånd i den infama syskonskaran, ofta med en demonstrativ obenägenhet att falla in i "rollen", vad som nu kan menas med den – vill inte förivra sig, inte bli patetisk, inte frenetiskt längta sig upp ur sin situation liksom en simmare "utom tävlan" i sitt element, på forsränning hit och dit mellan simbassängens oliktempererade zoner...

Han ser sig omkring. Deras ansikten, speglande rummet där de befinner sig, är bara märkta av ett blekt förfall... Här uppkommer ett kortvarigt, intensivt obehag: verket fångar det exakta ögonblick när någon plötsligt upptäcker sig själv utifrån.

Opus 211. Pinsamt intermezzo

En tydligt tappad hårnål ackompanjerade upptakten till måndagsföreläsaren professor Hugo Sömnigs inträngande analys av Konfusius Filuricus' egyptiska kommentar till den sjunde av de Tolv Klassiska Samlagsställningarna, Coito ergo sum, när plötsligt en serie nervösa ryckningar i skribentens olyckliga ögonvrå påkallade vänstra flickans ögonblickliga reaktion i form av ett förbittrat: – SCH!!, varefter högra flickan öppnade sin körsbärsröda mun och kippade efter andan som inför en oparerbar nysning; härvid startade flyglarmet.

Opus 210. Både och

Jag möter somliga kristna
vars tro är just bara banal;
det ter sig mest som ett skal;
maneren fadda och gistna;
en andlighet allmänt knal.

Så finns det ock humanister
varmed lika illa är ställt;
det templet är mest ett tält.
Att ursäkta allas brister
är nog mer bekvämt än snällt.

Nog kan man det allmänna pratet
och har om det gängse gott hum.
Och dock får man ej vara dum.
För sanning finns också i hatet;
sann kärlek är aldrig ljum.

Vad skall man då anse om Satan?
Han är kanske bätte än det
vi trott honom om, så be!
Vår Herre hör hemma på gatan,
han reder sig nog, ska ni se.

Ty verklighet gör förveten.
Av drömmar blir bara sot;
du vaknar till mäktiga hot!
Så möt nu realiteten
och gör däri bättring och bot.

Så misstror jag fromhetens konster,
de har inte just mycket själ;
beskedlig är mången blott träl;
men den, som ter sig ett monster,
kan vara en ängel jämväl.

Opus 209. Glad gubbe

Lyfter på hatten,
iklär sin identitet
saturnusringar.

Opus 208. I berget

I berget av en hopplöst tveögd gubbe låser
andetagen fast en fel beskuren fjäril, hakar
upp sig, obegripligheten kokar, vännen
Överskattad störtar nu i slagrörd tyrannism.

O fjäre svenskeman vars hov mig undan flugan
Slips har ridit med ett naket trädtoppstånd
i blottarsiktet nöjt: här kommer han
senkrecht von oben & fort som fan
åt skogen bär tunguser våra lärda spillror
efter hundra lårar mycket oförhärmelige polyfem.

Opus 207. Snösmältning fortskrider i ungdomen

Det är en föreställning om hemmet, i polariserat ljus / persiennerdag, familjen i sömn... Droppande ljud öppnar sina bländare, världen passerar där ute som trafik / som töväderstimmar med varsel om ett långt, stiliserat äventyr, dunkla kommunikationer, färdkamrater som omärkligt ändrar identitet och du vakar i efterdager, speglat ljus i rummen / Du fruktar uppvaknande till köldvinter i en oändlig förort där hemmen anvisas allt längre bort.

hör åter dalande musik / ledmotivet, Debussy: "Depression över frånvaron av en utfart" / i den bortvända omgivningen. Trappljus växlar, kvällar passerar på avstånd bakom en gård. Då och då uppkommer en ny gren av tunnelbanan, med skymda klockslag över oigenkänneliga perronger.

Det centrala felet i stadens diagram är alldeles omöjligt att påvisa, ingen har väl ärende hit. Men varför då så ihärdig denna min ansträngning att öppna ögonen som om jag vore där? Uppgång bland husen. Deras framträdande med egendomliga ansikten! De hälsar mig, hitomvärlds. med trafik i närheten / avståndet: årstidens glas / – och höst i bild är varje speglande fönster

Upplösningen till slut. Vi gör nu oväntat inträde i biografens innandöme: här pågår i stillhet den traditionella ceremonin. Examensbleka skrider de mot ridån. med unisona steg / En efter en fälls bänkarna framåt när de passerar.

Opus 206. I regionen

svenska älgar passa tider

vår gemensamma ekologi
lider
av en tidig störning

jag menar sen

landshövdingen, en
KVINNA!!!
svävar
över ett världsfråvandlat skogsbryn
där svenska älgar stå i kö
Varför?
det ha de ingen aning om

KVINNA!!!
muskedundrar
I Landstingets Jätte Helikopter

liten älva som sitter på liljans blad
& snyftar
över världens elakhet
blir förbannad
i stället
& tuttar eld på skogsbrynet

svenska älgar fråga sej Varför

Opus 205. Högervisa

Enstöringen: jag menar
härmed förvisso mig själv.
Ha! Döden är vad förenar
droppen med folkets älv.

Hå, rättens susande later.
Det livet är bara trist.
Ni andra är demokrater.
Jag är protofascist.

Opus 204. Om det finns

Om det finns en is av
populistisk ensamhet
att återspegla i ett
lyriskt ögonblick här uppe
förefaller okänt bland de sexuellt
förbaskat sköna jetflygplanen

Det kan man ge sig dada på!

Jag har en maffiöst förädlad tornspirsskog
att tänka på i övergångar mellan mina ryggrader

Världen blinkar mycket religiös
vid skuggan av unika andetag
i bortsåddhet från när till fjärran östern
deponerade med underlig sirocco
från politikernas illa förberedda hemmakvällar

Det bara sker i allmänhet

Vad blir då slutsatsen av detta? tja,
dra ut i dina slutna ögonlock och lär,
för jag har sannerligen ingen aning

Man är ju bara människa

Opus 203. Yrsel

Askan
virvlar. Det lilla
o:t i skyn
bländar upp din syn. Omsusad
vänder du tillbaka:

blindkorridoren

(Glömmer
heller inte hålet, där ångesten spolar
nattetid.) – solljus
stillnar på väggen: "Försök
att inte utreda om detta väsen, ty
han lyssnar inte,
jag,
i mina svartnande rum."

Opus 202. Vild

Höstmorgons vilda glans!
Demonen i dig är värd en chans.
Hemligt sjuder den,
kusligt ljuder den.
Vinden bjuder den
upp till dans
där du ensam i parken länkar
steg vid steg längs raden av bänkar.

Livsaftons vilda eld!
Passionen brinner i själens däld,
och bitterhetsmäld.
Herren sänder den.
Satan tänder den.
Hösten vänder den
upp till gäld,
där du ensam nu ger dig hän en
stund med blicken sänkt i fontänen.

Dödslängtans vilda ljus!
Vi lyssnar häpna till vindens sus,
och blodets brus,
i vårt hemliga rus
döden viger och
natten tiger och
dikten niger och
blir abstrus
där du ensam i parken vänder
OM OCH LER MED GLIMMANDE TÄNDER.

Vansinnets vilda brand!
Man kände Lågan hetta ibland -
och släckte med sand,
och smärtans hand
den eldens tand -
Dig den ämnar ju.
Mörket rämnar nu
bort, nu lämnar du
livets rand
hörsam ännu för springbrunnsporlet
når du stan och det hetsande sorlet.

Opus 201. Från skrivarkursen

Jag känner hur det vittrar inom mig. Jag känner hur det faller sönder. Jag känner hur det känns allmänt misslyckat och bara dumt.

Då känner jag någonting helt annat.

Jag känner hur jag brinner av en rasande och stolt passion. Jag känner hur jag reser mig ånyo. Jag känner hur jag lever opp.

Sen känner jag någonting helt annat.

Jag känner hur jag fryser till is inför ensamhetens svåra villkor. Jag känner hur jag skrikande tar mig samman inför dagens stress.

Sen känner jag någonting helt annat.

Jag känner plötsligt en rent för härlig kåthet. Jag känner den. Jag kan känna hur jag känner den och känner den.

Sen känner jag någonting helt annat.

Jag känner hur jag växer upp som människa och mognar. Jag känner hur jag börjar lära känna mina egna begränsningar och så där.

Sen känner jag något helt annat.

Jag känner hur jag flyr in i vardagsbestyren, kaffepauserna. Jag känner hur jag trots allt börjar hitta tillbaka till mig själv.

Sen känner jag någonting helt annat.

Jag känner mig plötsligt så hemskt osäker. Jag känner att jag inte har riktig kontroll på situationen. Jag känner det så.

Sen känner jag någonting helt annat.

Jag känner hur det känns inom mig. Jag känner hur det tryter sig för mig, när jag skall berätta om alla mina känslor.

Opus 200. Befrielsen

Vid fyrtioett års ålder nådde jag mitt andliga genombrott under ledstångsåkning i ett underbart vitt trapphus cirka tio minuter efter ett tre timmars examenspass varunder jag med oväntad lätthet erövrat gula bältet i hatha yoga. Miraklet skedde i det ögonblick Mästarens assistent kom ut ur undervisningslägenheten för att hämta in skolans broschyrställ för natten. Han fick syn på mig och anlade strax ett mycket stilenligt minspel av ohöljd förundran.

Jag replikerade!

Liksom oavbrutet erinrar jag mig här en intensivt stängd dörr under ett halvcirkelformat prydnadsfönster i vattrat glas med svagt skimmer av tamburbelysningen därinne. Jag vet inte om det finns där. I kyrkan där jag numer sällan går förekommer inga uppenbarelser i blyinfattad glasmosaik. Lika exakt inser jag att förmåga till dröm som anlag betraktad måste vara slutmålet för livet i dess egenskap av personlig utveckling. Alla satans kaleidoskopiska skeenden kring mina förvärvsbesvär vart utraderade i det bestämda tillfällets barndomsupplevelseart av knivskarp renhet fri från all konflikt.

Opus 199. Väktarna

I den ögonblickliga och för allmänheten öppna gallerian under eftermiddagens viadukt sitter schackspelarna, väl maskerade i sina bakåtspeglade, skuggrika ansikten och sina händer lika saktmodigt rovgiriga som spindlar, lutade över bord och bräden; deras fötter vidrör inte nämnvärt golvet, deras hår filtrerar dagsljuset. De har inte de vanliga människoögonens tydliga språk. De är till och med så avskärmade från den egentliga yttervärlden att man utan mer omfattande förberedelser än ett oläsligt undertecknat obduktionsprotokoll skulle kunna begrava deras barn.

Det närvarande är fördolt i händelseutvecklingens förgreningar.

Men när vår vidsträckta och betydelselösa verklighet berörs av deras långa, eftertänksamma löpardrag startar ur sina mentalt förfrusna ögonblick de okända hållplatsernas spårvagnar och väderleken fylls av stadsdelskyrkornas svarta klockklang.

Opus 198. Kvantitet!

Kvantitet! Hur skall en kvinna
på gränsen till nervsammanbruk
komma sinnessjukdomens kontoversi-
fikationsstjärna inpå tiden?
Balansen i en lyktstolpe får
illustrera detta momentana ögon-
blick som förefaller, kanske till-
fäligt, för sent och något kluvet -

Så akta rumpan, lilla vän. Det
är ju cineastiskt obekräftad
väderlek som bildar kvantitet!
i detta skrämmande memento -
Ingenting: det är ett också-ord.
Det reser seger mellan det
och icke-det, liksom man säger,
medvetslös och tabulerande

sin blå förtvivlan bakom rummen
in: strukturlik hallonen beter
sig skattefuskare vid två banketter:
talar bom; likväl beter sig Månen
illa; det är vederstygglig kvanti-
tet! Vi prata sörja, eller fågel-
bur? Undulaterna är mycket
fiffiga på skattefusk va?

Inte heller bör en krigsför-
klaring avse fredsavdragens
innebörd såsom i vilda västerns
virtuella föreställningsvärld
om ingenting; är detta "stad"?
Jag tycker nog att resenären
börjar bli ironisk här, öh, vad
svarar vi på det? Med kvantitet!

Opus 197. Outrerad armör

Jag sliter fram mitt styltevapen
QûQ ur dimmighetens ickeordbok;
skrifver. Det är mycket viktigt
andamål att blifva allmänhetens gris.

På färderna i hjärtats cosmoi.
I regnets grönhet bortom näktergal,
naturens egen politik; på tok
för mycket fittsnack hörruduru,
skärp dig! Giw o Gûd min trogna själ
en sexa bibelord & jag skall ej förspilla dem.

Opus 196. Mulen sommar

Vad betyder ord
för gårdarnas fördrömda hastighet

Vad betyder sensommarens
alla nätstängsel för vår frivaro

Vid en främmande infart står en tyst
kiosk ännu kvar sen barndomen

Ingen betänker
den spridda stadsgrönskans vardag

Korthugget meddelar gråsparvarna
varandra den senaste väderleksrapporten

Opus 195. Och ljusen släcks

Och ljusen släcks allt längre bort,
allt längre bort i natten.
I döden faller ingen hårt.
O lena gräns mot vatten

Opus 194. Svammel

Ett utsäde, verbalt och lika bildligt
- varför inte? Startblocket bär liksom
automatiskt in mot banan under den
bestämda solens asyntaktiska svärta -

Jag har nederbörd. Ett utbyte, verbalt
och kanske bildligt ändå, varför inte?
Att sitta i sin levnads mitt, förstå
sitt mikrokomiskt ena ärende & flina

åt sig själv principfast. Morgondagen
förgår i djup tillbakasväng, vad fan,
ett uttryck, omedelbart liksom typ
och varför inte det? på regnens lång-

distans och strålkastarförbländningen
sammankastar folket baklänges i djup
kommers; och dock! ett utbud, alltså
varför inte? måste man ju fråga sig

- men vilken svada! det liknar Niagara-
fallet: lika sammanhängande på två
nivåer utan inbördes kontakt, men
varför inte? språk & tanke menar jag

Opus 193. Dagkomst

Kommer dagar då metallisk återklang, att,
oavslutad, livets mening
hör inte
hit, lyssna på sitt
eget radiösa teckenspråk, det
ohemställda, det
bacchanaliskt väsenslösa allegorion
i världens rymd av således hädan

STAD AV LJUS

Vad montagnerar å final de breda vägarna

Vad är det för en underlig sonat vi hör i höst

Opus 192. Sonett

Så plötsligt komna mitt i natten, se:
– ett koppel hundar, oförklarligt glada!
Och himmelens försvinnande armada
av moln i naftalinvitt redan, det

är skrinet, låst och svävande, var är
det inte det? Då vill jag hellre bada
förvänd till glädjens hundar, vilken svada
av snatter, knatter denna kommitté!

Förfärligt är att ständigt söndersliten
och svingad upp till människor och dag
i katapulten födas och bli biten –

Men sinuskurva och förvandlingslag
av ständig återkomst är levnadsriten.
Vi är tillbaka, hundarna och jag.

Opus 191. Lugn förvirring

Dag är männens

Substantiv och svag
övergår i solhembana
tid
vårt besannande för-
stånd att meddela vind-ingenting

Jag har komet i ditt ÖGA!

Det betyder

Mot nattblom stiger som i trapphus-
fönster kvinnors egendomligt rena erotik
med glans av en svunnen undergång

Opus 190. Revolver

Att vara är att våga –

rakt på rörkröken

~ dopplereffekten av ett helt på måfå karlasätt framträder introspektivt genom det egocentriska artilleriet hos en nåldyna under strömt solsken: det förflutna är på plats och när slutstationens fripassagerare avledsnat spelas näppelunda Marseljäsen på trombon.

Annorlunda uttryckt: men lite annorlunda uttryckt har semaforikens träffbild betydelse för eftervärlden under eftervärlden eller slutförvaringen i mahayana; det förgångna står i brand, vådan skenar, och när sålunda Stalin skulle gå till Budapest med den fnoskiga tendensen i sina skriverier, gjorde han slag i saken, dog knall och fall och överlevde fallet men ingalunda knallen / själatåget kortslöts! med dubbelfel? DESTINATION.

Opus 190. Den svarta tisdagen

Idylldiktning. En stillsam sekund slickar sina tassar bakom spårvägsmöbeln; inte ens ett leende få dagens ljus att ta sig själv till vara.

Världen är sig likgiltig.

Men solen skenar upp som en skräckinjagande stämpel, politiken börjar nå en kritisk diskrepansnivå där arbetslivet bryter samman och de hastande papporna bebilar sta'n. Den sovande mannen är förtrytsam: "Varför ville ingen väcka mig?!?" – "Det ska du bara vara glad för!" – Vem sa något? - Men det var bara ingen: han som är sin enda vän.

Opus 189. Parsamtal

Det är som filmen alltså. Lite lätt noir sådär, ni vet. På stupet nere. Svart är hon här från ingenstans, med grådagerfönster bakom axeln… Jag tror att hon har vind från sommargården utanför i åtanke.

– Det blir scenario med hemska byxor.

Jag börjar skratta. Inbillar mig att det är bäst, förväntat liksom, ja, jag tror bestämt hon leker med mig; är det här Absurditet? Jag frågar henne vad hon menar. Jag vill, att hon förklarar någonting. Vad detta någonting kan vara vet jag inte än, men kanske tror jag att jag anar det...

– Hördu, jag menar vad som helst, men bara inte sängen. Ja, alltså inte så. Men, du förstår, det här är skuggsång.

Opus 188. Trikoloren

På toppen av vanmakt och övertidsberg härskar ovillighet. Identitetslöst duplicerar sig den snöda vinningens funktionärer i karriärismens paternosterhissar, klockorna sackar i halvdant substitut och rester av enfaldig oskuld trängs undan i administrationens korridorslut. De halvnäcka brudarna i takterrassens cafeteria är överlag tämligen avogt stämda och det sociala livet i övrigt utvecklas inte heller riktigt som beräknat, samarbetet gnisslar, flertalet samtal äger rum i otidsenliga versaler och det mycket grovmaskiga nätet, som håller tjuvar samman i inbördes solidaritet, lämpar sig inte för rivningsarbeten; det bildar då ett V, som omsluter murändarna, invaderar vestibulerna, kryper fram som en plågsam matta nedanför stentrapporna, en sax som klipper av fotsulor. Man måste alltså kliva baklänges ner i medvetandet.

Sådan är den enfaldiga rutinen jag vill undgå. Vad har jag då att meddela? Knappast någonting som ni förväntar er. Vad jag vill komma åt är ständigt något annat, besläktat med det outsägliga: en blixtrande glädje mitt i vardagen, en glimt av okänt äventyr, ett stänk av gyllene vanvett.... Man lever på hoppet om annorlunda ting och i fjärran dånar framtiden. Den åskblå obegripligheten bortom högt belägna bostadshus har alltid lockat mig, jag vill bege mig dit i mina arbetspauser, men kommer liksom aldrig åt, ni vet hur det fungerar: det är ett småaktigt företag så här till vardags, att persistera, under bombanfallen, vara cheferna till lags... att åka tunnelbana utan mening eller mål, bli häktad i sin frånvaro; obeslutsamt fingra på färdväljarens tangentbord –

Vi återställer sinnets jämvikt med beaktande av stil och personlig värdighet. Söndag. Väderleken eftersträvar överallt en utsökt form kring frånvarons mandala, frihetens symbol: på nytt och på nytt utslungar den lagstiftande uteliggarens sömnkatapult tystnadens tre olikfärgade jättestenklot i slumpmässiga banor över Central Park. Det är en vansklig anordning, kultureliten (demokratiskt sinnad) höjer då och då en svag protest, men en tyst majoritet vill ha det som det är, beskyddar inte barnen, de klarar sig mestadels ändå, opinionens vindar tiger still och i förströddhet rapporterar dagspressen de omkomna.

Här följer en tillfällig svacka i texten.

Intresset ebbar ut, vad har ni inhämtat? – Vad det i sin oskuld inte står, men framgår i de snabba mötena med bleka flickor här och där i lutande sommarmörka trapphus; intet mänskligt är mig välkänt, endast i ett ögonblick av oantastligt vemod kan jag undanröja nöjesmördaren som härjade vår tillförsikt och svepte bort vårt juniland ur denna hitre världen!

Opus 187. Inledning till retoriken

Med verbala insatser åstadkommes
just ingenting, men dagen kan ju
aldrig uppgry sej ur den mentala
jorden om man icke bara talar ut –

dvs. med varandra på varandras vis
på andrasidorna av autostradorna till
vardats klyftor, så att säya. mer exakt
formulerat, alltså, vill jag – kanske
kunde det få sägas så här – : ATT
– och med verbalinsatser åstadkommes.

Opus 186. Karelen

Jag har varit människa.
Det var hopp om livet, som man säger.
I utsikt mot försoning och ljusnande dagrar
tog jag mig framåt i det halvt kända landskapet.
Men i närheten fanns alltid det helt oväntades bleka musik
likt ett underligt ansikte uppdykande bakom en klippa eller ett buskage.
Jag följer mina egna försvinnande steg i något annats riktning,
nu vet jag inte längre om det vore möjligt att kartlägga denna trakt
och som genom något slags för mig helt outgrundlig följdriktighet
för mig varje vägval allt djupare in mot sanningens mörka hjärta.
Jag fruktar den absoluta motsägelsen. Jag längtar till den.
Skogen tätnar. Natten faller. Luften fylls av friska duggstänk
och på avstånd hörs lockrop från en okänd fågel.
Jag är på väg dit in där ingen gud kan följa mig
och jag måste finna min väg ensam.

Opus 185. Sonett

Säg har jag hela natten legat vid
din trappa. Kom och hjälp mig genast
och ge mig strax din tröst för den är lenast!
För jag är brännskadad av ord och tid.

Som svalorna de pladdrar - ge mig frid
och låt en dimmig tystnad lysa renast!
Tidigt är det. För mig är det som senast.
Min väderleksuppfattning är på glid.

Oj kärleken. Säg vem kan hålla reda
på den och vem har ork och lust och must.
Man slipper ändå alltför mycken leda.

Och ändå: orden för det här tycks just
förfelade! Så lindra nu min sveda
och hjälp mig hela liden textförlust.

Opus 184. Sonett

I sömnen hör jag vatten svalt och nära
och vart träd splittras i sin spegelbild.
Där är försvinnande belysning spilld
på ytan av ett djup som allt tycks bära.

Så finns väl därav någonting att lära?
Nej, natten nedanför min blick är skild
från all förståelse. En gryning, mild
och vaksam kommer nog ur månens skära

med doft av juni. Allt är oförstört.
Som barnen häpna ser vi något stort, en
ny dag i livet och ett land vi hört

skall finnas, verkligheten, öppnar porten,
försvinner i ett större ljus, berört
av Natt: den omslutande, sista orten.